SORG OCH SMÄRTA i konsten och skapandet

Amazonkvinnornas sista strid.

Denna tavla är nog den mest smärtfulla jag målat. Då menar jag att JAG blev sjuk med hög feber och sängliggande i 2 dagar. Det var när jag skulle måla ledaren och barnet som jag blev dålig och kunde då inte avsluta målningen. Jag lät mig drabbas av sorgen som jag kände. Jag var på Öland och kunde knappt ta mig till stugan jag hyrde. Gick till sängs och en process började. Den var så djup och smärtfull att jag grät men sedan sjönk jag in i en djup sömn i 2 dygn. Jag varken åt eller drack. När jag vaknade var processen färdig och jag kunde måla färdigt barnet och jag var ett steg närmare helheten

En väninna, DominiQue NVC Costa, som är otroligt verbal och fantastisk med ord skrev några rader till målningen:

Käre mördare

Se mig! Du kan inte undgå att se mig!!

Jag har naglat fast min blick rakt in i Din evighet.

Du kommer aldrig att glömma mig

Jag överlevde medan jag dog.

Att dö var att åter få leva-en stund som fri,

och så vidare genom ett barn

Det var faktiskt så. Barnet föddes under striden, hamnade i vattnet, dykreflexen slog till och barnet flöt bort för att räddas av någon kärleksfull människa. Amazonkvinnorna dog i striden. Det märkliga var att jag 6 månader senare skulle resa till Amazonas(men det blev inte av pga sjukdom) och massor av Amazonas tavlor blev gjorda med olika tolkningar

Möt Ganga!

Floden Ganges gudinna.

Jag bodde i ett ashram(kloster) i norra Indien vid foten av Himalaya. Jag badade varje dag i Ganges. Jag vill poängtera att där uppe så nära berget var vattnet glasklart, rent och kallt. Jag brukade studera flera olika fåglar som fiskade där bland andra olika typer av Kungsfiskare och Skarvar. Sanden var extremt glittrig. När solen lyste så bländades man av den vita glittriga sanden som likt diamanter kastade strålar åt alla håll. Jag samlade sanden och använder den i mina målningar. Samma effekt som silverglittret man köper men med en annan innebörd….eller hur?!

Vi levde väldigt spartanskt i ashramet och vi var där för att måla. En enkel hård säng och ett litet bord. Inga stolar. Men maten!! Den var något i särklass. Ayur vedisk mat. Den såg inte mycket ut och den slevades upp ur hinkar och portionerades ut på våra fyrdelade tallrikar(eller5delat?). Varje gång jag tänkte på den maten dreglade jag. Så fantastiskt god och man mådde så bra av den. Grönsakerna och frukten odlade de i närheten. Vi åt  och diskade efter oss under tystnad. Vi fick prata under te-tiden men annars var det tystnad som gällde…UTOM… på kvällen när vi skulle vara med i bönestunden. Det var klockor, snäckor, trummor och bjällror som ljöd. Vi sjöng chants i flera timmar ” Oh Ganga mei Ganga…….” varje kväll. Hinduism!

En natt vaknade jag mitt i natten. Jag var tvungen att måla. Jag visste inte ens att jag var vaken. Som en zombie låg jag på golvet och målade denna kvinna. Ljuset räckte inte till så jag gick ner till vår “sal” och fortsatte måla på henne. Den är 1 meter lång och smal. Ganges sand lades i. När jag började vakna såg jag vad jag målat men det var först när swamin(prästen) kom förbi(fortfarande natt)och utbrast “Ganga” ” Det är Ganga” som jag insåg vad jag gjort. Sedan tittade han på mig med sina intelligenta ögon men med ett fundersamt och överraskat uttryck i dem “Har DU gjort denna?” Ja, svarade jag oskyldigt. Han upprepade frågan och fick samma svar tillbaka. Efter den stunden möttes jag av en märklig respekt varje gång vi sågs

Jag kan säga att jag även denna gång insjuknade med hög feber och blev sängliggande. Lite magsjuka också men egentligen inte så farligt( hade ju då varit i Indien i 4 veckor utan att bli sjuk). Det var febern som slog ut mig. Jag fattade att det hade med min målning att göra. Men jag lät det komma. Fick reikihealing av en indisk man som sade ” om 8 timmar kommer du bli bra”, vilket skedde.

Jag tror att det är viktigt att släppa fram alla känslor, även de jobbiga. Varje gång jag har låtit det ske har jag kommit ett steg närmare helhet och harmoni även om det kan upplevas som ett steg tillbaka först. Jag kan se på mina tavlor och påminnas om de känslor jag fick men även känslan av befrielse när processen är färdig