INSPIRERAD AV FÅGLAR_DEL 2: Papegojan

Man kan nog tro att jag gillar papegojor med tanke på mina tavlor föreställande gojor. Och det gör jag väl….på avstånd. Att bli biten i fingret av en sådan fågel gör ONT!

Tavlorna heter “Himalaya djungel”, “I Amazonas”, resp “Guldägget”

Men jag har en ganska sorg-rolig historia om en papegoja;

Jag bodde i New York och hade fått låna, av en svensk kille, en lägenhet på Manhattan under förutsättning att jag skötte om hans papegoja. Nja vi var 2 tjejer men jag tog uppgiften på fullaste allvar kanske för att fågeln så fort han såg mig fattade en sådan antipati för just mig. Under den tiden vi bodde där försökte han fly flera gånger. Om folk från gatan hade haft tid att se upp hade de mötts av en dråplig syn. Varje dag fick jag klättra ut på den rostiga skrangliga brandstegen för att försöka locka in honom. Jag sträckte ut min hand för att försöka få tag i honom. Han högg efter mig. Jag försökte hålla fönstret stängt men troligen gick mitt budskap om smitande papegoja inte fram så fönstret öppnades så fort jag hade gått ut. Det var den varmaste sommaren på många år, cirka 40grader. Jag bar ständigt en 5l dunk vatten när jag var ute trots det dunstade jag bort flera kilo.

Dagen för hemresan närmade sig och det fjäderklädda f-nskapet flydde ännu en gång. Han hade hoppat ut från 5:e våningen, landat på markisen nedanför och studsat vidare ner på gatan. Märk väl att detta är en efterkonstruktion eftersom jag inte bevittnat det. Jag rusade ut på gatan , haffade tag i trafikpoliserna och frågade om de hade sett en papegoja på vift. Jag hade ett vilt uttryck i ögonen och gestikulerade aggressivt eftersom jag saknade ord när jag skulle beskriva gojans flykt. Jag avvek snabbt när poliserna växlade blickar med varandra. De kanske trodde att jag rymt från ett dårhus. Jag rusade in i flera barer längs gatan letandes efter vittnen men ingen hade sett något. Den vackra papegojan var puts väck. Jag ringde djurskyddsföreningar och liknande djurinstitutioner men ingen kunde hjälpa mig. Jag fick meddela den dåliga nyheten till ägaren som naturligtvis blev både ledsen och arg. Vi åkte hem dagen därpå.

Att se en papegoja i vilt tillstånd är något helt annat. Så vackra, speciellt macau. I Amazonas ropade guiderna till varje gång macau flög över oss. Macau är kungen bland papegojorna. Färgstarka, stora och med långa stjärtar. Men att se parakiter och andra typer av papegojor i sandbankarna tidigt på morgonen var en upplevelse. De samlades där några timmar längs Amazonflodens strand. De äter leran för att rensa magen från toxiner? En lång artikel nedan beskriver varför de äter lera.

https://www.smithsonianmag.com/travel/why-do-hundreds-macaws-gather-these-peruvian-clay-banks-180955719/

I Indien vid Himalaya såg jag mängder av parakiter. De flög i flockar och satt oftast i trädtopparna. De skränade och tjöt. Jag älskade att observera och fota dem. Inte konstigt att en sådan tavla(se ovan) blev till från mitt undermedvetna

 

INSPIRERAD AV FÅGLAR OCH HAV

“Stormande hav” heter en tavla och intrycket är fångat utanför Shetlandsöarnas kust vid ett fågelberg som heter Isle of Noss. Där finns Sulor, tordmular, sillgrisslor, skarvar och MASSOR av andra fåglar.

Nu var jag där 1985 så jag har glömt en del. Men en sak minns jag mycket väl; Den annalkande stormen! Jag och en kompis hade seglat till Shetland från Norge. Nu var vi på väg hem och stannade till vid detta fågelberg.

Vi hade ankrat, tog jollen och paddlade in i en grotta. Därinne låg en säl på en klipphylla. Han hade inte väntat sig oss och försvann genast ner i vattnet. Men vi var nära sillgrisslorna och tordmularna. Vi såg deras skickliga sätt att fånga fisk.

http://kimritthagen.com/totalgallery/paintings%202017/f%C3%A5%C2%A8glar.html

Ljudnivån av alla skrän var öronbedövande. Vi var fullständigt upptagna med att se på allt att vi glömde tid och rum och framförallt att läsa av vattnet. En fiskebåt kom förbi och besättningen ropade varnande att en storm var på väg. Vattnet i den lilla viken hade blivit höga vågor. Vinden for runt mellan bergväggarna att det inte gick att säga var vinden kom ifrån.

Vi hoppade ombord, surrade fast jollen och förberedde för avfärd. Motorn hade DÖTT! Vågorna hade dränkt den och vi riskerade att spolas upp på klipporna. Vi RODDE ut med liten jollepaddel och roder för att komma ut på öppet vatten och kunna fånga upp vinden i seglen. Muskler värkte och tröttheten var ett faktum.

Men vi klarade det och vände fören mot Bergen. I storm! Med revade segel! I halvvind till kryss. Vi seglade i 4 timmars pass men risken var överhängande att somna vid rodret. Varje gång jag nickade till fick jag en kalldusch av havet. Nära Bergen i Norge mojnade vinden och det blev en lugn segling inomskärs

Segling, hav och fåglar är stor inspirationskälla eftersom det är och har varit en sådan stor del av mitt liv

SORG OCH SMÄRTA i konsten och skapandet

Amazonkvinnornas sista strid.

Denna tavla är nog den mest smärtfulla jag målat. Då menar jag att JAG blev sjuk med hög feber och sängliggande i 2 dagar. Det var när jag skulle måla ledaren och barnet som jag blev dålig och kunde då inte avsluta målningen. Jag lät mig drabbas av sorgen som jag kände. Jag var på Öland och kunde knappt ta mig till stugan jag hyrde. Gick till sängs och en process började. Den var så djup och smärtfull att jag grät men sedan sjönk jag in i en djup sömn i 2 dygn. Jag varken åt eller drack. När jag vaknade var processen färdig och jag kunde måla färdigt barnet och jag var ett steg närmare helheten

En väninna, DominiQue NVC Costa, som är otroligt verbal och fantastisk med ord skrev några rader till målningen:

Käre mördare

Se mig! Du kan inte undgå att se mig!!

Jag har naglat fast min blick rakt in i Din evighet.

Du kommer aldrig att glömma mig

Jag överlevde medan jag dog.

Att dö var att åter få leva-en stund som fri,

och så vidare genom ett barn

Det var faktiskt så. Barnet föddes under striden, hamnade i vattnet, dykreflexen slog till och barnet flöt bort för att räddas av någon kärleksfull människa. Amazonkvinnorna dog i striden. Det märkliga var att jag 6 månader senare skulle resa till Amazonas(men det blev inte av pga sjukdom) och massor av Amazonas tavlor blev gjorda med olika tolkningar

Möt Ganga!

Floden Ganges gudinna.

Jag bodde i ett ashram(kloster) i norra Indien vid foten av Himalaya. Jag badade varje dag i Ganges. Jag vill poängtera att där uppe så nära berget var vattnet glasklart, rent och kallt. Jag brukade studera flera olika fåglar som fiskade där bland andra olika typer av Kungsfiskare och Skarvar. Sanden var extremt glittrig. När solen lyste så bländades man av den vita glittriga sanden som likt diamanter kastade strålar åt alla håll. Jag samlade sanden och använder den i mina målningar. Samma effekt som silverglittret man köper men med en annan innebörd….eller hur?!

Vi levde väldigt spartanskt i ashramet och vi var där för att måla. En enkel hård säng och ett litet bord. Inga stolar. Men maten!! Den var något i särklass. Ayur vedisk mat. Den såg inte mycket ut och den slevades upp ur hinkar och portionerades ut på våra fyrdelade tallrikar(eller5delat?). Varje gång jag tänkte på den maten dreglade jag. Så fantastiskt god och man mådde så bra av den. Grönsakerna och frukten odlade de i närheten. Vi åt  och diskade efter oss under tystnad. Vi fick prata under te-tiden men annars var det tystnad som gällde…UTOM… på kvällen när vi skulle vara med i bönestunden. Det var klockor, snäckor, trummor och bjällror som ljöd. Vi sjöng chants i flera timmar ” Oh Ganga mei Ganga…….” varje kväll. Hinduism!

En natt vaknade jag mitt i natten. Jag var tvungen att måla. Jag visste inte ens att jag var vaken. Som en zombie låg jag på golvet och målade denna kvinna. Ljuset räckte inte till så jag gick ner till vår “sal” och fortsatte måla på henne. Den är 1 meter lång och smal. Ganges sand lades i. När jag började vakna såg jag vad jag målat men det var först när swamin(prästen) kom förbi(fortfarande natt)och utbrast “Ganga” ” Det är Ganga” som jag insåg vad jag gjort. Sedan tittade han på mig med sina intelligenta ögon men med ett fundersamt och överraskat uttryck i dem “Har DU gjort denna?” Ja, svarade jag oskyldigt. Han upprepade frågan och fick samma svar tillbaka. Efter den stunden möttes jag av en märklig respekt varje gång vi sågs

Jag kan säga att jag även denna gång insjuknade med hög feber och blev sängliggande. Lite magsjuka också men egentligen inte så farligt( hade ju då varit i Indien i 4 veckor utan att bli sjuk). Det var febern som slog ut mig. Jag fattade att det hade med min målning att göra. Men jag lät det komma. Fick reikihealing av en indisk man som sade ” om 8 timmar kommer du bli bra”, vilket skedde.

Jag tror att det är viktigt att släppa fram alla känslor, även de jobbiga. Varje gång jag har låtit det ske har jag kommit ett steg närmare helhet och harmoni även om det kan upplevas som ett steg tillbaka först. Jag kan se på mina tavlor och påminnas om de känslor jag fick men även känslan av befrielse när processen är färdig

UNDER YTAN

Mitt parallella liv kan jag våga påstå är i VATTEN. Jag älskar vatten och har gjort det sedan barnsben. Som liten ett vattendjur, som tonåring tävlingssimmerska och som tjugoåring sportdykare. Jag dök i många år men i slutet på 90-talet råkade jag ut för en dykolycka så det blev mer sällan att jag dök med tuber och  då nästan bara i varma vatten. Snorklingen har tagit överhanden och det är bara i varma vatten nu utom när jag i januari i år simmade med späckhuggare i Nordnorge. Se annat inlägg.

I detta inlägg tänker jag skriva lite om undervattenslivet och hur det har påverkat min konst

 

Att få vara delaktig i livet i havet är sååå givande. Jag ligger i timmar i vattnet och studerar djurens beteende. Helst i korallrika vatten där fiskarna är fullt upptagna med att äta eller putsas. Det är som en biltvätt. Fiskarna står i kö för att putsas. En är färdig så “kör” nästa in och putsarfiskarna omringar fisken putsar fenor, munnar och fjäll från parasiter. Barracudan är en av dem jag studerade.

Jag har 6 stycken starka upplevelser som jag minns än idag med ett leende på läpparna.

  1. Att simma med stingrockor, bl a örnrockor. Jag aktade mig noga för att stressa dem. Jag simmade parallellt med dem och höll ögonen på den långa “gadden”. Jag vet att de kan döda. Det var väl en känd äventyrare som dog av det. Ovan är komulerockor i Galapagos vatten. Flera flockar. Förvisso från jollen men de var så vackra och simmade majestätiskt
  2. Att få se bläckfiskar para sig. En lång akt. De bytte färg hela tiden från brunt till ljust turkos. Påfågelgroupers nafsade hela tiden efter deras tentakler. Det är ju mums mums med sådana armar. För övrigt var groupers som jakthundar eller vargar. De jagade i flockar och var smarta. De lockade ut sina byten genom att omringa dem. Det var så jag hittade bläckfiskar och muränor…genom att leta efter påfåfågelgrouper som förresten är en oerhört vacker fisk. Såg dem i Indiska Oceanen och i Indonesien
  3. Vid en ö på Galapagos finns en stor grotta. I denna simmade ett 50tal sköldpaddor. De var överallt. De fick inte ens plats på bild i min lilla kamera så det blev närbilder. Jag fick annars vänta tills de simmade bort. När jag har snorklat tidigare så har man blivit fullständigt bindgalen när man sett EN sköldpadda.
  4. Simma med sjölejon i Galapagos vatten. DET var fantastiskt. De kan vara farliga så det gäller verkligen att respektera dem. Dessa lekte runt mig och simmade så nära att jag kunde ta på dem vilket jag förstås inte gjorde
  5. Studera en bläckfiskfamilj med 5 busiga ungar. De skiftade färg hela tiden beroende på vilken omgivning de befann sig i. Föräldrarna var omslingrade med varandra men av och till riktade de uppmärksamheten mot ungarna. Man kunde nästan se hur de ropade på dem. Då kom de tillbaka som lydiga små frön
  6. Se leguaner dyka och hämta byten men det var lika spännande att se Galapagosskarven dyka eftersom den är en oerhört skicklig simmare. Flyga kan den inte längre.

Naturligtvis blir dessa upplevelser en oerhörd inspiration till min konst. Och dessa tavlor är bara en början. Det kommer bli många fler framgent

 

 

 

KATT SOM KATT

Och då menar jag alla slags katter; lejon, tiger, leopard, gepard, ozelot, servalkatt, genett.

Att se dessa katter i det vilda påminner väldigt mycket om egna huskatten. Mjuka, gracila, tycker om att njuta och slappa. Geparderna vid trädens fot i det höga gräset. Lejon i  gräset på savannen gärna i skugga eller vid något vattenhål. Leoparden liggande på stora grenar till exempelvis korvträdet. Man kan se dess svans och tassar hänga. Servalkatten i högt gräs. Alla gillar de skuggan från träden. Genett, eller ginstkatt, är väl den katt som jag har varit mest förundrad över. Den ser ut som en blandning mellan katt och mård. Lång svans och avlång kropp. Oerhört nyfiken och orädd. Här från Botswana

I alla fall så fungerar katter också som inspiration oavsett storlek. När jag var i Afrika på safaris så var det 2 djur som var de absoluta höjdpunkterna: Gepard och Leopard! Lejon kom som en god 3:a.  Såg man en klunga jeepar och bussar då visste man att det var någon av de två kattdjuren. De är ju inte så många och mer skygga än lejonen. Jag älskar dem alla och kommer måla många kattavlor.

. När jag målade detta lejon stod jag i Enetriladan på Öland. Jag ville måla något kraftfullt. Jag var djupt försjunken i tavlan, stod i min egen bubbla och släppte inte in någon. Staffliet hade jag vänt så bara jag kunde se det. Men en vän och konstnär smög in i mitt område för att se vad jag höll med när jag hade lämnat platsen. Hon höll på att ramla baklänges när hon mötte blicken från mitt lejon. Hon upplevde en sådan kraft och styrka. Ha, nyfiken i en strut!!!

I Tanzania upplevde jag på de många safaris en kommunikation mellan mig och lejonen. Detta lejon i synnerhet. Jag sänkte kameran när jag mötte hans blick och bara stod där och tittade nästan hypnotiserad. Jag kommer att göra flera inlägg med kattfoto

KATTENS MJUKA TASSAR

Katter är ett kapitel för sig. Har man släppt in dem in sitt hjärta så finns det ingen återvändo. De styr och ställer och alla kattägare vet att man är där för katten och inte tvärtom. Och man GILLAR det. Att vara deras slav

Å andra sidan finns det, i mitt tycke, inget vackrare än en katt. De rör sig smidigt, balanserar så att en trapetskonstnär kan bli avundsjuk, trotsar tyngdlagen, är mjuka, gosiga och rena. Katta-tvätten är ett mysterium. Renare djur får man leta efter. Samtidigt har de den där vildheten, det obändiga, självständigheten som gör att man inser att man aldrig kan äga en katt utan bara vara tacksam att den valt DIG och att den stannar hos dig

 

De är egna personligheter, gör som det behagar och kan se fullständigt oskyldiga ut medan en hund, oavsett hur oskyldig han är, alltid ser skyldig ut. Det är aldrig tyst i huset och det känns aldrig tomt när man har 3 pälsklädda små monster hemma.

Att jag överhuvudtaget kan sova är mer än jag kan begripa. Det är som att ha småbarn. Det finns en inre larmklocka som gör att jag blir klarvaken om något hotande hörs. Kattslagsmål? Svans i kläm? Instängd i ett rum? Jaha, hon ville bara kela och kände sig ENORMT ensam just här och NU klockan 3 på natten

.

Varför släppte jag in dem i sovrummet? Jo det var en eftergift jag gjorde när jag bytte bostad. Något jag i och för sig inte ångrat MEN……

Jag har nu varje natt i flera år vant mig att ha katt-tassar i ansiktet. Oh, dessa mjuka små tassar!! Och plötsligt kommer en klo ut.

Jag har fått vänja mig att min kropp är deras studsmatta och landningsplatsen är sänghyllan från vilken de river ner små saker trots att de är smidiga och att de tar upp dubbelsängen medan man själv ligger i ett litet hörn blickstilla….denna förflyttning sker under natten. Jag kan gott tänka mig att de successivt puttar på mig

Spinnandet vars decibel överstiger ett tröskverk, åtminstone intill örat, är öronbedövande men ändå så lugnande att jag faktiskt somnar.

Deras varma kroppar intill mig är världens bästa element. Buffandet på min kind och trampande på huvudkudden är väl ganska gulligt…ibland.

 Med de raderna säger jag godnatt. Den stora snökatten gjorde jag för många år sedan. Katterna drogs till den. Så skapande behöver inte bara hålla sig till dukar och färger

 

INSPIRERAD AV FÅGLAR_DEL 1: Uggla, fetärna och fnittertrast

Fåglar är en stor inspirationskälla i min konst.

Jag förundras över dessa fjäderfän(:-D ) och de stackarna får leva med min kameras närgångna klickande  när jag är i närheten som exv dessa fläckuvar, mamma och 2 ungar, i Arusha. De var inte beredda att se en människa och började sända iväg en massa klickande ljud. De lät som min kamera med sina varnande klick så man kan ju bara föreställa sig hur de tolkade mina klick tillbaka..därav glosögdheten hos dem. Jag höll på att snubbla på dem när jag klättrade på några klippor. Lillprinsen, till vänster på bilden, var yrvaken och somnade om igen. Han ansträngde sig för att hålla sig vaken medan systern var som mamman. Fråga mig inte hur jag vet att de var bror och syster…bara en känsla…och kanske fel 😀

Störningar eller inte. Fåglarna blir förevigade i min konst. Kanske till det goda i längden. Att inte glömma vår underbara natur och dess invånare. Fågeln i “Flickan och fetärnan”, nedan, såg jag på Seyshellerna på en ö La Cuisine.  Fairytern är en söt liten vit fågel med klarblå näbb.  Ungarna sitter under en lång tid på en gren, och inte i bon, och väntar på att bli matade. The tropical bird; Den tropiska fågeln har en lång vit stjärt, den har istället bo på marken ..i gamnla stubbar. På denna ö är fåglarna och övriga djur inte rädda. Jag såg en stor landsköldpadda lägga ägg i sanden. Hon brydde sig inte om oss. Jag har tagit mig frihet att mixa den tropiska fågeln med fetärnan(konstnärens frihet hihi) till denna lilla fågel på bilden

Fnittertrasten (laughing trush) mötte jag uppe vid foten av Himalaya där jag bodde i ett ashram(kloster) i 3 veckor. Jag var där för att måla. Trastarna kom i flockar och skränade kl 5 på morgonen!!. Tätt följda av andra trastar. Att somna om var omöjligt. Men jag var så glad i dem. De var roliga, hoppade omkring som skator och var lika nyfikna. Jag gick på fotojakt men de verkade minsann inte gilla att vara kameraobjekt BARA att busa och väcka fredligt folk

I denna tavla hade jag börjat med bakgrunden som vanligt och såg en vit skugga till vänster i tavlan. Jag utbrast “det är ju en fnittertrast”. Åhöraren tittade frågande på mig. “Ähum!? Vad är det för fågel?”. Jag såg i ögonen en misstänksamhet likt ” hon måste vara galen, den goda Kim” Nåväl så här ser den ut. Det är ju inte lätt att veta om man aldrig sett någon sådan fågel tidigare. Solfågeln är motsvarigheten till kolibri i Amerika

Ibland är ilska en bra drivkraft till skapande

Att projicera och ventilera sina känslor genom målandet kan vara en otrolig drivkraft. Speciellt ilska och sorg. Det har hjälpt mig många gånger. Det enda som kan ha ont av det är duken.
Här var det en djup orättvisa och svek från en vän som lade grunden till känslorna. Men efter målningen blev det genast bättre. Målningen var i turkosa färger från början.
Men jag gick senare en kurs i laseringstekniker och lade på en svart tunn färg över hela målningen( med hjärtat i halsgropen…jag tyckte verkligen om min målning). Torkade av överskottet och fick bara fram en wow-känsla. Det gäller att våga!
En konstnär har uttryckt “Kill your darlings”.. Det var precis det jag hade gjort och ur det kom denna målning fram. Jag har sedan jobbat med högdagrar och skuggor. Nedan: Tavlan från början

Späckhuggarsafari i Nordnorge Januari 2018

 

Vi var en internationell grupp på 10-12 stycken som bodde 6 dagar på en båt. Vi skulle bara simma (snorkla) och hade torrdräkter men det var KALLT, speciellt om händerna och fötterna. I 3 dagar låg vi inblåsta men det var det värt för på dag 6 hamnade vi bland en stor flock av Orcas( späckhuggare) som jagade sill. De daskade med sina stjärtar för att bedöva fisken.  Sedan var det bara för dem att plocka fisken. De gjorde spyhopping(de tittar upp i ytan.: se bilden) och vi fotade hejvilt men visste till slut inte var vi skulle rikta kamerorna. De var ÖVERALLT!! Iskallt och med isande vindar lade GOPRO kamerabatteriet av. Jag hade varit i vattnet flera ggr några dagar tidigare och fått spelat in ljud och några diffusa skuggor av  orcas. Hade nu luftrörskatarr och valde att stanna i dingen. Jag är glad att jag gjorde det. Jag fick många bilder jag är nöjd med och jag visar några här

Oljemålning jag gjorde 2005. Föga anade jag att det skulle bli så 13 år senare